Förlossningsberättelse!

Jag vill faktiskt börja med att skriva kort om graviditeten. Denna berättelsen är trots allt slutet på en lång och jobbig väntan för mig. Jag kommer tyvärr inte bli en av de tjejer som pratar om hur mysigt det är att gå gravid. För mig var det aldrig så, såklart mysigt när jag kände sparkar men eftersom min lilla kille var så lugn och moderkakan låg i framvägg kände jag sällan något. Vi var även inne på förlossningen två gånger för CTG eftersom jag inte kände något. Det var bra med honom båda gångerna. Min graviditet började med illamående och kräkningar, så mycket att jag grät när jag verkligen var tvungen att äta. Efter det kom foglossningen och "vanligt" ont i ryggen. Blev sjukskriven lite då och då, men heltid från vecka 28. Snacka om att klättra på väggarna! Här nedan ser ni mig i vecka 41! Haha, tjockis :D Den sista veckan var värst. När jag "gick över tiden".. Fast man räknas inte som överburen då. Jag ville inte prata med någon, eller träffa någon. Kände bara hur jag mådde mer dåligt psykiskt varje dag. Sen att ALLA de gravida jag varit i kontakt med fick sina bäbisar för tidigt gjorde inte saker och ting bättre. Tack gode gud för min älskade Jeppe och hans tålamod. Han är mitt allt.

Dagarna gick som sagt vääldigt långsamt och jag vaknade den 7 februari utan en minsta känning om att det snart var dags. Jag var då på bf +10 och kände mig bara deppig. Dagen flöt på som vanligt men vid 23.30 började det dra lite i magen. Som en svag mensvärk fast ändå inte. Svår känsla att beskriva tycker jag. Försökte ligga kvar i sängen ett tag men de kom rätt ofta ändå. De gjorde absolut inte ont, det var mest obehagligt och de gjorde så att jag inte kunde sova. Så jag gick upp, la mig i soffan och kollade på CSI. Efter ett tag började jag klocka värkarna, fast det var mest på skoj. Jag trodde verkligen inte att det var på gång. Värkarna kom med 8 minuters mellanrum. Hela natten gick och jag drack vatten, kollade tv och klockade värkar. När klockan var runt 05 trodde jag att det började sippra fostervatten så jag ringde förlossningen. De sa att vi skulle komma in på kontroll när vi kände för det, dock inom 7 timmar. Jag tänkte att då kan jag vänta tills Jeppe vaknar av sitt larm vid 06.00.. När hans larm går säger jag att vi ska åka till förlossningen för en kontroll. "Du ? eller Vi??" frågar han.. Haha. Det är nog bäst du följer med..

Värkarna kommer nu med bara 3 minuter mellan, vissa är det bara 2 minuter mellan. Jag tänker inte så mycket på det eftersom de jag haft tidigare var så svaga. Jag tänkte nog mer att nu har värkarna börjat som de ska. Jag var säker på att de på förlossningen skulle säga att vattnet hade gått men åk hem och invänta "riktiga" värkar din mes. Haha.

Jeppe hämtar bilen, vi tar med oss väskorna ifall att och åker till Huddinge sjukhus. När vi kommer fram är klockan 06.40 ungefär. Jag får världens värk precis när de öppnar dörren åt oss, sköterskan ber mig andas och visar mig hur. Vi får komma in i ett undersökningsrum där de sätter CTG. Vi får vänta en liten stund eftersom det blir personalbyte precis då. Hur skönt som helst, då behöver vi inte byta sen tänker jag. In kommer en ganska ung kille, Gustav, vår barnmorska. Haha, jag trodde jag skulle reagera på att det var en manlig barnmorska men jag brydde mig verkligen inte. Han gjorde undersökningen och säger att jag är öppen 4 cm. Jaha, så vi får stanna? Han svarar ja, och även att jag har rätt starka värkar som kommer ofta så vi ska nog lägga in dig på förlossningsrummet direkt så vi får testa lustgasen.

Inne på förlossningsrummet visar han hur lustgasen fungerar, första gångerna var skitjobbiga tyckte jag. Blev yr och mådde illa, kändes som en dålig fylla. Efter en kort stund hittade de inte Theos hjärtljud så de satte en skalpelektrod på hans lilla huvud. Jag minns att jag blev lite nervös för det men jag lugnade mig när jag hörde hjärtat slå. Han var stressad på vägen ut också så han bajsade i fostervattnet. (Som det senare visade sig att han svalt väldigt mycket ut av).

Ganska precis efter de satte elektroden började det göra svinigt ont. Jag bad Jeppe hjälpa mig och jag grät. Här frågade Gustav om jag ville ha epidural och jag sa "ge mig allt ni kan, ta bara ut honom". De kallade på narkosläkaren. Den här tiden är den Jeppe beskriver som jobbigast. Det var det för mig med. Narkosläkaren kommer snabbt. Hon var en snygg ung tjej! I min lustgas bubbla säger jag "Det är precis som på tv, alla är ju skitsnygga.. typsikt". Jeppe skrattar och jag frågar om han skäms över mig, det gör han inte. Haha.

Gustav vill kolla en sista gång hur öppen jag är innan epiduralen sätts. Tur det, jag var öppen 10 och bäbisen tryckte neråt! Narkosläkaren försvinner därifrån och jag inser att jag får som jag ändå ville, en förlossning med bara lustgas. Det kändes underbart bra och jag blev lite stolt över mig själv redan där. Det gav mig extra energi för vad som skulle komma.

Vid 10.22 börjar krystvärkarna, fy f**n vad skönt det var att äntligen få hjälpa till. Jag längtade efter varje värk så att jag kunde trycka för kung och fosterland. En halvtimma tog det, för vi 10.49 tittade världens finaste Theo Näslund ut. Skrek som bara den och verkade må väldigt bra!

Alldeles nykläckt! :D

Här har vi kommit hem och myset ligger i vagnen och ser hur gosig som helst ut!

En väldigt trött pappa ger Theo flaskan.

Mätt och nöjd bäbis. Som det står på tröjan "100% natural cute" :D

Nu ska vi njuta av vår fina son så mycket vi kan. Han sover, äter och bajsar. Som sig bör :) Han vill som sagt inte ta tutten så igår åkte jag iväg och köpte en elektrisk bröstpump. Den fungerar HUR BRA som helst. Eftersom det känns oerhört frustrerande att inte "kunna" amma ska jag nog kontakta amningscentralen, jag vill nog prova lite till. Men just nu funkar flaskan utmärkt och vi har en nöjd bäbis och utvilade föräldrar. Det är väl ändå det viktigaste??

Nu vaknar min pärla så jag ska gå och pussa lite på honom!

(TACK för att du finns i mitt liv Jeppe, jag är så glad att jag har just dig och att vi fick uppleva det här fantastiska tillsammans. Ingen annan är som du, och jag är så tacksam för ditt tålamod och din kärlek. Älskar dig och vår fina, fina Theo mest av allt i hela världen)..

Ha det bäst i fina vintervädret.